TEARS. Hittade den här bilden i arkivet och vet tyvärr inte vart den kommer ifrån. Men kom på mig själv att det var länge sedan jag grät på riktigt. De som känner mig bra vet att jag är en lipsill som gråter för precis allt. Eller jag var. Och jag tyckte alltid synd om de människor som inte kunde gråta. Som inte ens kunde pressa fram en tår. Och hade verkligen svårt att förstå hur det ens var möjligt? Har jag nu blivit sån? Vad kan ha skett? Har jag blivit tuffare? Jag vet inte. Kan ibland tom sakna att få ligga hemma i sängen och göra vartenda kuddöverdrag blött. Efteråt mår man så fruktansvärt mycket bättre. Vi får väl se när tårarna brister ut nästa gång. Och jag säger verkligen inte att jag längtar tills att något jobbigt händer. Hoppas det då är glädjetårar som rinner ner för min kind.

Vad tycker ni? Visst är det väl ändå skönt att få gråta ut ibland?